lördag 19 november 2011

Relationer - how not to do it

Nu blir det sådär obehagligt självutlämnande. Men det kan inte hjälpas, jag måste skriva av mig lite. Så ni känsliga läsare får blunda.

Jag har en kamrat som jag tycker mycket om. Han är rolig och smart, kreativ och har samma sorts humor som jag (folk brukar alltid säga att de har sjuk humor, men jag tror att alla som har läst hela min blogg, nog kan förstå att när jag talar om sjuk humor, så är det på en helt annan nivå) och ibland omtänksam.
Men han är disträ, opålitlig, ojämn, lite för självgod, verkar oförmögen att göra några som helst planer, jag misstolkar hans signaler och vice versa. Han gör mig ofta ledsen av misstag och trots att jag försökt förklara, så kan jag inte göra mig förstådd.
Det börjar helt enkelt kosta mer än det smakar. Jag hade planerat att, tja...bara låta allt vara som det är, bortsett från att jag mentalt räknar bort honom. Dvs att jag aldrig mer förväntar mig något av honom, aldrig gör upp några planer där han är inräknad osv. Jag tror inte att han skulle märka någon skillnad, bara för att jag placerat honom i kompisfacket istället för vänfacket.

Nåja, jag blev full, och istället för att låta det gå som tänkt så smsade jag ett par ggr och råkade uttrycka mig i termer som "du är utesluten ur vänkretsen". Helt klart mindre lyckat, och inte det jag menade.

Och nu får jag ju inte tag i honom såklart, eftersom telefonen hans kan vara avstängd i dagar i sträck. Oförutsägbart och inte alls välgörande för ett rutinälskande autistmongo som jag.

Nu blir det bakismat, tagelskjorta och självspäkning.

tisdag 1 november 2011

Morfarhistorier #1

Efter min föga bejublade entre i Christer i P3 igår (1 November, sök, lyssna, njut - jag kommer in efter 13,50 min.) där jag berättade lite om min morfar, känner jag mig manad att fortsätta på temat, eftersom han hade så otroligt mkt knasiga saker för sig under åren.

Min morfar var en underlig liten man. Han var förvisso välutbildad och intelligent, händig och handlingskraftig, men framför allt var han väl just...liten. 160cm eller däromkring.

Han var väldigt bra på att rymma också. Jaha, tänker ni, demens är inget satt skämta om. Men jag menar att han alltid varit bra på att rymma.
När man är ute på stan och shoppar så gör en del så att de binder sin hund utanför affären, eller sätter sitt barn på en pall i skoaffären, men när man har en liten morfar med sig, då blir det besvär. Han vägrade konsekvent att sitta på sin tilldelade pall och alltid fick vi bilda skallgångskedja för att hitta honom i andra änden av köpcentrat där han slagit sig i slang med någon annan farbror, eller varför inte någon konditor. Han älskade nämligen tårtor och bakelser. (Så förmodligen fick mormor, som hade hand om börsen, betala notan för hans konditoribesök. Han lyckades alltså ofta övertyga folk att få fika på krita.)

En gång i 18, 19-årsåldern fick morfar läggas in på sjukhus för förstoppning. Detta måste ju ha varit på 30-talet och läkarvetenskapen har väl gått framåt sen dess. Men hur det nu var så hade han inte skitit på närmare 2 veckor. Lavemang hjälpte inte, laxermedel hjälpte inte, och till slut stod man rådlös.
- Men vad händer nu? undrade min lille morfar. Hur länge ska det vara så här?
- Jaaduu, svarade läkaren. Jag är rädd att vi gjort vad vi kunnat....Människokroppen klarar inte av det här hur länge som helst.....Förr eller senare ger den upp.
Så morfar förberedde sig alltså helt enkelt på att dö. Men han tänkte som så att "Ska jag dö, kan jag lika gärna göra något jag verkligen älskar först." Knarka, tänker ni? Supa? Knulla? Spela gitarr?
Nädå. Min morfar beställde en tårta och ett dussin bakelser från kafeterian och började lassa i sig.
Nästa dag hade förstoppningen släppt.

Tårta är nyttigt för hälsan!