Min morfar var en underlig liten man. Han var förvisso välutbildad och intelligent, händig och handlingskraftig, men framför allt var han väl just...liten. 160cm eller däromkring.
Han var väldigt bra på att rymma också. Jaha, tänker ni, demens är inget satt skämta om. Men jag menar att han alltid varit bra på att rymma.
När man är ute på stan och shoppar så gör en del så att de binder sin hund utanför affären, eller sätter sitt barn på en pall i skoaffären, men när man har en liten morfar med sig, då blir det besvär. Han vägrade konsekvent att sitta på sin tilldelade pall och alltid fick vi bilda skallgångskedja för att hitta honom i andra änden av köpcentrat där han slagit sig i slang med någon annan farbror, eller varför inte någon konditor. Han älskade nämligen tårtor och bakelser. (Så förmodligen fick mormor, som hade hand om börsen, betala notan för hans konditoribesök. Han lyckades alltså ofta övertyga folk att få fika på krita.)
En gång i 18, 19-årsåldern fick morfar läggas in på sjukhus för förstoppning. Detta måste ju ha varit på 30-talet och läkarvetenskapen har väl gått framåt sen dess. Men hur det nu var så hade han inte skitit på närmare 2 veckor. Lavemang hjälpte inte, laxermedel hjälpte inte, och till slut stod man rådlös.
- Men vad händer nu? undrade min lille morfar. Hur länge ska det vara så här?
- Jaaduu, svarade läkaren. Jag är rädd att vi gjort vad vi kunnat....Människokroppen klarar inte av det här hur länge som helst.....Förr eller senare ger den upp.
Så morfar förberedde sig alltså helt enkelt på att dö. Men han tänkte som så att "Ska jag dö, kan jag lika gärna göra något jag verkligen älskar först." Knarka, tänker ni? Supa? Knulla? Spela gitarr?
Nädå. Min morfar beställde en tårta och ett dussin bakelser från kafeterian och började lassa i sig.
Nästa dag hade förstoppningen släppt.
Tårta är nyttigt för hälsan!
black porn movies
SvaraRadera