Nu blir det sådär obehagligt självutlämnande. Men det kan inte hjälpas, jag måste skriva av mig lite. Så ni känsliga läsare får blunda.
Jag har en kamrat som jag tycker mycket om. Han är rolig och smart, kreativ och har samma sorts humor som jag (folk brukar alltid säga att de har sjuk humor, men jag tror att alla som har läst hela min blogg, nog kan förstå att när jag talar om sjuk humor, så är det på en helt annan nivå) och ibland omtänksam.
Men han är disträ, opålitlig, ojämn, lite för självgod, verkar oförmögen att göra några som helst planer, jag misstolkar hans signaler och vice versa. Han gör mig ofta ledsen av misstag och trots att jag försökt förklara, så kan jag inte göra mig förstådd.
Det börjar helt enkelt kosta mer än det smakar. Jag hade planerat att, tja...bara låta allt vara som det är, bortsett från att jag mentalt räknar bort honom. Dvs att jag aldrig mer förväntar mig något av honom, aldrig gör upp några planer där han är inräknad osv. Jag tror inte att han skulle märka någon skillnad, bara för att jag placerat honom i kompisfacket istället för vänfacket.
Nåja, jag blev full, och istället för att låta det gå som tänkt så smsade jag ett par ggr och råkade uttrycka mig i termer som "du är utesluten ur vänkretsen". Helt klart mindre lyckat, och inte det jag menade.
Och nu får jag ju inte tag i honom såklart, eftersom telefonen hans kan vara avstängd i dagar i sträck. Oförutsägbart och inte alls välgörande för ett rutinälskande autistmongo som jag.
Nu blir det bakismat, tagelskjorta och självspäkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar