MEN JAG ORKAR INTE!

Nu är jag hemma, förkyld och grinig och hör den där djävulusiska lilla ungjäveln som bor i lägenheten mittemot och inte har någon portnyckel.

Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá!Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá!Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá!Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá! Mamá!

Snälla, rara, söta pepparkaksbruna familj. Öppna åt er olidlige son innan jag snappar åt mig honom, drar in honom i lägenheten och biter huvudet av honom som man gör med små pepparkaksgubbar.
Eh...gå ut och öppna säger ni? Varför? Det är ju positiv förstärkning. Då kommer han ju att börja dregla varenda gång nån klämtar i en klocka.

Nä jag får snacka med Mamá herself.