Serie-Premiär!

I år blev det ingen julkalender. Det ber jag om ursäkt för.
Jag har varit fullt upptagen med att sköta hushållet, bostadsköp, julklappstillverkning OCH att lista ut hur man installerar en scanner och använder Photoshop. Jag fick nämligen en scanner av en generös och vänlig och alldeles....alldeles underbar själ, så nu blir det mycket sånt.

Jag har aldrig pysslat med photoshop förut och egentligen är det väl Illustrator jag borde ha, men....det tänkte jag helt enkelt inte på. Nåja, detta är mitt första alster med irl-ritad bas. Jag har en jävla massa att lära, men detta är en bra början.

God jul, för bövelen!

Relationer - how not to do it

Nu blir det sådär obehagligt självutlämnande. Men det kan inte hjälpas, jag måste skriva av mig lite. Så ni känsliga läsare får blunda.

Jag har en kamrat som jag tycker mycket om. Han är rolig och smart, kreativ och har samma sorts humor som jag (folk brukar alltid säga att de har sjuk humor, men jag tror att alla som har läst hela min blogg, nog kan förstå att när jag talar om sjuk humor, så är det på en helt annan nivå) och ibland omtänksam.
Men han är disträ, opålitlig, ojämn, lite för självgod, verkar oförmögen att göra några som helst planer, jag misstolkar hans signaler och vice versa. Han gör mig ofta ledsen av misstag och trots att jag försökt förklara, så kan jag inte göra mig förstådd.
Det börjar helt enkelt kosta mer än det smakar. Jag hade planerat att, tja...bara låta allt vara som det är, bortsett från att jag mentalt räknar bort honom. Dvs att jag aldrig mer förväntar mig något av honom, aldrig gör upp några planer där han är inräknad osv. Jag tror inte att han skulle märka någon skillnad, bara för att jag placerat honom i kompisfacket istället för vänfacket.

Nåja, jag blev full, och istället för att låta det gå som tänkt så smsade jag ett par ggr och råkade uttrycka mig i termer som "du är utesluten ur vänkretsen". Helt klart mindre lyckat, och inte det jag menade.

Och nu får jag ju inte tag i honom såklart, eftersom telefonen hans kan vara avstängd i dagar i sträck. Oförutsägbart och inte alls välgörande för ett rutinälskande autistmongo som jag.

Nu blir det bakismat, tagelskjorta och självspäkning.

Morfarhistorier #1

Efter min föga bejublade entre i Christer i P3 igår (1 November, sök, lyssna, njut - jag kommer in efter 13,50 min.) där jag berättade lite om min morfar, känner jag mig manad att fortsätta på temat, eftersom han hade så otroligt mkt knasiga saker för sig under åren.

Min morfar var en underlig liten man. Han var förvisso välutbildad och intelligent, händig och handlingskraftig, men framför allt var han väl just...liten. 160cm eller däromkring.

Han var väldigt bra på att rymma också. Jaha, tänker ni, demens är inget satt skämta om. Men jag menar att han alltid varit bra på att rymma.
När man är ute på stan och shoppar så gör en del så att de binder sin hund utanför affären, eller sätter sitt barn på en pall i skoaffären, men när man har en liten morfar med sig, då blir det besvär. Han vägrade konsekvent att sitta på sin tilldelade pall och alltid fick vi bilda skallgångskedja för att hitta honom i andra änden av köpcentrat där han slagit sig i slang med någon annan farbror, eller varför inte någon konditor. Han älskade nämligen tårtor och bakelser. (Så förmodligen fick mormor, som hade hand om börsen, betala notan för hans konditoribesök. Han lyckades alltså ofta övertyga folk att få fika på krita.)

En gång i 18, 19-årsåldern fick morfar läggas in på sjukhus för förstoppning. Detta måste ju ha varit på 30-talet och läkarvetenskapen har väl gått framåt sen dess. Men hur det nu var så hade han inte skitit på närmare 2 veckor. Lavemang hjälpte inte, laxermedel hjälpte inte, och till slut stod man rådlös.
- Men vad händer nu? undrade min lille morfar. Hur länge ska det vara så här?
- Jaaduu, svarade läkaren. Jag är rädd att vi gjort vad vi kunnat....Människokroppen klarar inte av det här hur länge som helst.....Förr eller senare ger den upp.
Så morfar förberedde sig alltså helt enkelt på att dö. Men han tänkte som så att "Ska jag dö, kan jag lika gärna göra något jag verkligen älskar först." Knarka, tänker ni? Supa? Knulla? Spela gitarr?
Nädå. Min morfar beställde en tårta och ett dussin bakelser från kafeterian och började lassa i sig.
Nästa dag hade förstoppningen släppt.

Tårta är nyttigt för hälsan!

Stuffmoderaternadid - Bibelspecial #2

”Den sjunde gången, när prästerna blåste i hornen, sade Gösta Bohman till folket: ´Ge upp ett härskri, ty HERREN har gett er staden.' Då upphävde folket ett härskri och man blåste i hornen. Då störtade murarna samman och folket drog in i staden och intog den."

Stuffmoderaternadid - Bibelspecial

Simon Petrus skar av örat på en soldat som kom för att gripa Jesus. Anton Abele kritiserade aposteln och startade en Facebookgrupp som hette

"Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd". 

  Mellan Jerusalem och Jeriko hade en man blivit överfallen av rövare och lämnad att dö. Många passerade förbi, men ingen stannade för att hjälpa mannen. Filippa Reinfeldt stannade, skötte om mannens sår, och tog honom till ett värdshus, där hon betalade för mannens vistelse. Det blev starten på Moderaternas humana vårdpolitik.

Fittan är fri!

"Jag har själv haft några partners som jag haft sex med, och ser inget konstigt med det. Men varje gång man kommer in på punkten hur många personer (och ibland även vem) min partner haft sex med så blir jag så fruktansvärt äcklad att jag knappt kan se honom i ögonen igen. Jag klarar knappt av att ha sex med honom bara för att tanken på att hans snopp varit inne i någon annan äcklar mig så jävla mycket. Att undvika frågan har inte heller fungerat då jag samtidigt ändå på något sätt vill veta. Vad ska jag göra åt det här? Snälla relationsrådet, hjälp mig. Jag mår så dåligt över detta!/E"

Lyssnarfråga till Relationsrådet i Christer på P3.

Bull, är vad jag vill säga! (Med reservation för att lyssnaren KAN vara 15 år. Då kan jag ha förståelse i och med att hjärnan inte är fullt utvecklad än.)
Jag förmodar att du inte kan sitta på stolar som andra har suttit på, eller att du inte kan gå till tandläkaren för att instrumenten han använder har varit INNE I NÅGON ANNANS MUN!

Men egentligen är det ju så att fittan inte är annat än ett hål. En frånvaro av materia. Och luften är fri, det vet alla som har jobbiga småsyskon. (Nej, jag talar inte om incest. Inte den här gången.) Så vad är det egentligen att orda om....att fylla frånvaron av materia med...materia. Sån där stor, härlig materia.....

Nå, åter till ämnet: jag förutspår att detta förhållande kommer att sluta i att pojkvännen dyker upp med blåtira till jobbet, att kompisarna frågar varför han aldrig hör av sig längre, att han inte vågar bära tajta jeans och alltid måste rapportera var han befinner sig och vad han gör.
Efter ett tag har han inte längre kontakt med sina föräldrar, det blir bara bråk när de börjar ifrågasätta hans förhållande.

Ja, och så en vacker dag ramlar han nerför trappan och råkar falla handlöst på rygg över förskäraren han hade i handen. 36 ggr.
Snipp snapp snut så var sagan tragisk.

Sekter och flyktingar

Jag såg en dokumentär på svtplay om ungdomar - företrädesvis pojkar - som lämnar polygamisekten (the Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter Day Saints), styrd av Warren Jeffs. Han som dömdes för sexuellt utnyttjande av minderårig (två flickor) samt medhjälp till våldtäkt (arrangerade ett äktenskap mellan en 14-årig flicka och hennes 19-åriga kusin) samt är anklagad för bland annat incest.

Här är en trailer.

Dessa ungdomar som levt avskilda från omvärlden, som knappt fått någon utbildning, ingen sexualkunskap, inga valmöjligheter, som tvingats till hårt arbete, ofta blivit slagna av sina föräldrar och bortgifta under tvång, finner sig ensamma ute i den Stora Världen. De finner gemenskap hos andra avhoppare och en del söker hjälp hos ett särskilt center som upprättats i staden som ligger närmast sektens marker, dit de flesta avhoppare tar sig.

De vill få möjlighet att göra något av sitt liv. Flickorna vill slippa föda barn varje år, få utbilda sig och skapa en egen identitet. Pojkarna likaså (minus barnafödantet givetvis).

Jag tror att de allra flesta tycker att livet i sekten verkar hemskt. Jag tror att migrationsverket tycker att det är hemskt. Så jag undrar om inte en sån här bakgrund är skäl nog att få asyl i Sverige. Eller undrar gör jag inte, för jag vet att det inte är tillräckliga skäl.
Men borde det inte vara det?

Svara på det, snälla migrationsverket.